Idag vill jag rekommendera en video jag sett: http://www.youtube.com/watch?v=I5DCwN28y8o
Varför producerar mänskligheten varor med onödigt kort hållbarhet? Svaret är naturligtvis att företagen kan tjäna mer och att arbetarnas jobb verkar tryggare. Varför tillverka glödlampor som håller i 100 år när man kan byta ut lampor varje år?
Ett annat exempel var Apple’s iPod, vars batteri var designat för att hålla 18 månader. Eftersom batteriet inte fanns som reservdel framstod det som ett säkert sätt att sälja nya iPods i ett rasande tempo. Där känner jag igen min gamla macbook pro, som precis sett sitt tredje batteri svullna upp. Jag har aldrig sett något liknande.
Nåväl, vad betyder det för vårt samhälle? Idag, när det mesta verkar tillverkas i Kina borde väl samhället vara mindre sårbart för en “hållbarhetsrevolution”. Dessutom borde många produkter kunna återställas lokalt av befintliga råvaror snarare än att kasseras. Hur svårt kan det egentligen vara att sparka liv i ett gammalt bilbatteri eller att utvinna inkråmet i en söndrig glödlampa för att tillverka en ny?
Man gör också en jämförelse mellan öst och väst. Tydligen tillverkade man i DDR glödlampor som höll i 25 000 timmar medan de västtillverkade bara höll i 1000 timmar. Trots det var det Östeuropa som inte lyckades hålla sina medborgare med varor.
Anta att du är som jag, intresserad av dina barns framtid och samtidigt närmast förtvivlad över skolans utveckling. De så kallade “pedagogerna” har perverterat matteundervisningen och i förhållande till omvärlden är vi hopplöst efter.
Det är inte realistiskt att ta över hela undervisningen själv även om jag ibland gjort smärre inhopp. Problemet är att man till viss del gör sitt barn en otjänst: under de lektionstimmar som resten av klassen går igenom de delarna har han/hon inget att göra. Det är allt eller inget som gäller.
Nu har jag hittat det jag letat efter: ett verktyg som stödjer mig i undervisningen. Ta 20 minuter och titta igenom första videon och gå sedan in på websidan:
För ett antal veckor sedan kom en rapport som påstås visa att det inte finns några fördelar med privat välfärd i förhållande till offentligt producerad. De är, så vitt man kan bedöma, jämlika. Senast tog kommunisten Lars Ohly upp det i dagens partiledaredebatt.
Det riktigt intressanta är att när två former visa sig vara lika bra, så tjuter vissa av glädje och hävdar att vi borde radera ut den ena. De tycker sig ha stöd för detta i vetenskapen. Hur tänker man då, om alls?
Jag har varit tveksam tidigare, inte minst efter hans utmobbning av Thomas Östros vid avtackningen. Jag har heller inte förmått uppskatta youtube-klippet där han står i en skog, fnissar och bryter grenar av träden.
I veckan har Juholt och TommyWho lämnat in sin första skuggbudget. Att döma av bilderna rör det sig om en tjock lunta på 7-800 sidor men i verligheten var det bara 139 sidor. Bilden är alltså lika fejk som en potemkinkuliss! LOL!
Idag briserade bomben som riskerar kosta honom partiledarposten: han har plockat ut 160 000 kr för mycket i bidrag för sin bostad. Hans kommentar är att han “inte bluffat för att tjäna några kronor“. Man kan inte annat än skratta åt sådana patetiska försök att slingra sig undan.
För två månader sedan var det full rulle bland s-bloggarna. En månad efter sitt giftermål hade Annie Lööf fortfarande inte skrivit sig tillsammans med maken och nu skulle det grävas bidragsskandal.
Nu har Håkan Juholt ertappats med att kräva ut 90 000 kr för mycket i bostadsbidrag från riksdagen. Det skall bli spännande att se hur stor upprördheten blir bland s-bloggarna.
Uppdatering:
Juholt hävdar att han inte försökt fuska för att tjäna “några kronor”, en underdrift som känns igen från Mona Sahlins “några Toblerone” (53 000 kr). Håkan Juholt har känt till undersökningen i en månad men när han plötsligt hamnade på förstasidorna blev det tydligen bråttom att göra rätt för sig.
Det här inlägget skall betraktas som en brandfackla, en halvt genomtänkt idé som jag vill skapa diskussion kring för att se om den flyter.
Vi lever i en värld där stora företag flyttar produktionen dit arbetskraften är billigast. Tidigare tankar om företaget som en god “corporate citizen” är som bortblåsta. Nationalstaten anses inte ha något att sätta emot och apati verkar vara punkten på dagordningen. Jag anser att det finns två saker vi kan göra:
1. Styra upp ägandet och eliminera bonussystemen
I många fall är det alla våras pensionsfonder som likt en osynlig hand flyttar bort produktionen, skapar arbetslöshet och därmed eroderar tillväxt och framtida pensioner. Låt var och en sköta den röstandel som följer av pensionssparandet, så tror jag att vi kan mildra både bonushysteri och utflyttningsiver.
Ett klassiskt exemepl är Ericssons utflyttning av mobiltelefontillverkning, vilken lär ha sparat tio ören per telefon, samtidigt som man inte längre hade produktionskapacitet när man väl släppte en telefon som verkligen efterfrågades. Därutöver lärde man kineserna tillverka telefoner. Inte begåvat på någon punkt! Har man inte lärt mer av hur USA tappade TV-tilverkningen till Japan bör man nog inte sitta i en företagsledning. Det började med en VD som upptäckte att han kunde spara pengar på att låta japanerna tillverka apparaterna istället. Det gjorde man också, tills japanerna själva kunde processen och inte längre behövde det amerikanske varumärket för att sälja sina produkter.
Vi bör vara medvetna om att dagens kortsiktiga bonussystem premierar den sortens beteende: man klämmer ut lite extra vinst under en kort tid, får en bonus för besväret och smiter iväg med svansen mellan benen när företaget lägger ner.
2. Se över (i många fall eliminera) patentsystemet
I ett historiskt perspektiv har patent varit en förutsättning för svensk industri. Idag ger vi skydd åt företag som i många fall har flyttat sin tillverkning utomlands. Varför skall vi göra det? Det borde tvärtom vara i vårt intresse att låta svenskar fortsätta att utveckla idéer här.
Världen är inte riktigt så enkel. Läkemedelsindustrin är ett exempel som kräver fortsatt skydd om vi vill se en fortsatt utveckling. Den är förenad med stora kapitalinsatser och stora risker: jag vet t.ex. en blodproppsmedicin som för 99% av patienterna var rena miraklet men som för ungefär 1% gav indikation på leverpåverkan. Den kunde därmed inte godkännas. När industrin väl hittar en substans värd att exploatera måste den få chansen att tjäna igen investeringen med råge. Det finns säkert fler områden där skydd är rimliga.
Jag jobbar med mjukvara och elektronik och är naturligtvis färgad av situationen där. Idag kan vi lösa många problem med “kisel och programvara”. Att erbjuda företag konkurrensbegränsning är onödigt och orättfärdigt eftersom utvecklingskostnaderna är relativt små. Dessutom är programvara skyddad av copyright.
Från och med idag sker kraftiga prishöjningar på USB-minnen och USB-hårddiskar. En hårddisk som igår kostade 399 kr hos elgiganten kostar nu 517 kr. Prishöjningen består av 80 kr privatkopieringsavgift, en dryg tia extra marginal för butiken och sedan moms.
Jag har hjärtligt trött på att betala kopieringsavgifter för att ta backup på mitt egna material. Oavsett det gäller källkod eller fotografier så är det oanständigt att tredje part skall ha betalt för min privata backup.
Hur bör vi gå tillväga? Eftersom det är staten som tillåter detta är det staten som bör få anledning att fundera. Vi kan utnyttja vårt EU-medlemskap och börja privatimportera tokbeskattade varor, vilket gör att staten tappar sina momsintäkter. Problemet är vilka sajter man kan lita på. Jag har tidigare handlat hos t.ex. Pixmania.
Den tekniskt orädde kan skruva sig runt avgiften: man köper lådan och hårddisken för sig. En handledning finns på:
Jag röstade ja till euron när det begav sig. Dels kändes det som att det vore fördelaktigt att slippa växelkurser, dels hade jag en baktanke om att ett euromedlemskap skulle motivera svenska politiker att föra en mer företags och utbildningsvänlig politik. Under största delen av mitt liv har Sverige fört en i mitt tycke destruktiv politik med höga skatter, vilket vi sedan kompenserat med lönedumpning i form av devalveringar. Det ville jag bort ifrån.
I dessa dagar när euron knakar betänkligt är det nog dags att erkänna att jag hade fel. Otakten inom euroområdet demonstrerar tydligt att någon större tendens till samordning inte finns. Pudelns kärna förefaller vara att politikens tröghet leder till att ändringar ideligen sker under galgen och därtill sällan i tillräcklig omfattning.
Det ryktas om att Maud Olofsson skall avgå som centerpartiets partiledare. Det kanske inte är oväntat med tanke på hur länge hon har suttit men jag kommer sakna henne. Under hennes tid har centerpartiet omvandlats från ett parti som jag aldrig skulle komma på tanken att rösta på men som jag ibland funderar på att göra till min politiska hemvist.
Jag vill på detta sätt uttrycka min uppskattning av hennes arbete.